Christl Nilsson har drivit sin föräldragård sedan hon var 17 år. Idag är hon 54 år och lever så där nära naturen som det kanske var meningen att man skulle. På hennes gård i Skillingsboda i Blekinge har hon fem mjölkkor och några fler får. Till jul har hon en klädd gran i ladugården för kornas trevnad, vilket enligt henne påverkar kvalitén på mjölken. Hon slaktar grisen hemma på gården och lever med fötterna rakt ner i jorden. Under ett av sina två årliga besök i stan funderar hon över den byråkrati som dagens lantbrukare är satta att bemästra, men hon längtar hem till gården så fort hon satt sin fot i stan. På gården i Snöfleboda står ladugården numera tom. Dokumentärfilmaren Per Anders Rudelius föräldragård är ett av alla de lantbruk som inte klarar tröskeln in i nästa generation. På 30 år har de mjölkproducerande lantbruken i Sverige reducerats med nästan 90 procent. Hemma på gården reflekterar Olle Rudelius över hur förutsättningarna för lantbrukarna förändrats de senaste 30 åren. På torget i Karlshamn står bland andra 87-åriga Elsa Håkansson. Hon har förgyllt torget de senaste 46 åren med sina egenodlade grönsaker. När hon och några av de andra tar ledigt över vintermånaderna är det många som längtar efter skördesäsongen och det alternativ som torget utgör till centrallagrets leveranser. Vi får också möta det unga paret i Lösen utanför Karlskrona som nyss startat en gårdsbutik och som värnar om de gamla genuina grödorna. Respekten för maten verkar bli viktigare och även om de småskaliga hjältarna inte alltid prioriteras från myndigheternas sida så finns det hopp. Filmen ställer frågan om hur vi vill duka våra bord i framtiden. Julgrisarna på landsbygden blir färre, men hoppet står till nya medvetna generationer som ställer andra krav på den mat vi äter.